Idag, imorgon och förra året

Satt just och kollade runt på lite bloggar... Syrran hade skrivit att imorgon är det valborgs och idag är det exakt 1 år sedan hon åkte till Gbg, vilket fick mig att tänka på att det imorgon är exakt ett år sedan jag opererade bort sköldkörteln... Och även om jag skall jobba imorgon kväll, så är jag säker på den valborgsafton blir bra mycket trevligare...

Först hade man fått trixa och fixa en hel del med scheman och dylikt och spendera varenda stund på slutpraktiken för att över huvud taget kunna klämma in operationen och en veckas konvalescens efter det... Och sedan då på självaste valborgs skjutsar morsan in en till sunderbyn tidigt som attan. Jag hinner inte mer än dit så får jag ta på mig en skjorta som är öppen baktill och landstingets urhäftiga stora boxertrosor. Jag blir inlagd i en tresal med två gamla, nyfikna tanter och får veta att mamma inte får komma tillbaka på em, och att anton inte alls får komma och hälsa på på kvällen (på grund av sekretessen, eftersom jag skulle ligga på postop och att man där ligger så nära varandra) som han planerat för att lysa upp min min valborgsmässoafton lite.... Jag fäller en liten tår och viskar till mamma att det känns som att hon lämnar mig på ett mentalsjukhus... I samma veva blir jag uppskjutsad på operation...

Jag småsurrar lite med narkossköterskan och operationssköterskan som båda försöker värva mig att välja deras vidareutbildning...Sedan somnar jag in och vaknar några timmar senare dåsig på postop... Jag vaknar och somnar om och vaknar och somnar om.... Jag minns att jag drar i syrgasmasken med jämna mellanrum och frågar om jag verkligen behöver den... Jag blir senare under kvällen flyttad lite mer avsides till, längst ut på kanten... Jag var uppmanad att inte gå själv på toaletten... Jag har ingen ringklocka och känner mig lite bortglömd, tänker att jag måste hålla mig vaken till nästa gång de går runt och tittar till oss, för att få gå på toaletten plus att jag i samma veva måste komma ihåg att be att få låna telefonen... Jag går på vingliga ben med droppställning och följeslagare och möts av ett spöke i spegeln.... Jag är likblek, har ett stort förband på halsen och fortfarande min långa vita skjorta med öppen rygg...

Och sedan natten.... Natten i helvetet... Den längsta i mitt liv... Sover inte många sekunder, störs av alla ljud runt omkring, framförallt mannen som ligger bredvid mig, bakom det gula skynket... Han verkar dement, eller kanske bara tillfälligt förvirrad... Han ska i alla fall ideligen klättra över grinden på sängen och är ursinning och svär och domderar på personalen... Jag mår som dåligt över hur han låter mot personalen, fast man själv varit med om liknande situationer utan att lägga speciellt mycket tanke vid det.... Ligger som bäst och laddar för frukost, är ganska hungrig vid det laget, har ju inte ätit något sedan kvällen före igår.... Och sedan vill jag ju visa att jag inte har några problem att svälja den blåbärssoppa som serveras (som för övrigt inte mättar mer än ett glas vatten) och sedan invänta att kirurgen skall komma och gå ronden och säga att jag får fara hem (för det skulle jag ju om allt såg bra ut och i min värld fanns ingenting annat. Mormor hade förvaranat om att jag kanske inte skulle vara alltför säker, så att jag inte skulle bli besviken men, som sagt någonting annat var ju otänkbart....) Hur som helst när jag ligger där och väntar på natten skall övergå til morgon, som sedan skall bli dag får min oroliga sänggranne ett hjärtstillestånd... Ligger och lyssnar, tycker att det tar väldigt lång tid innan HLR sätts igång, trots att vi befinner oss på intensiven... Funderar ett ögonblick om jag skall gå och erbjuda dem hjälp (jag är ju snart färdig sköterska och har under mitt sommarjobb som undersköterska på en medicinavdelning tidigare varit med om ett hjärtstopp)... Men så tänker jag på hur jag ser ut, i min vita skjorta, med mitt ansikte som är vitare än ett lakan och med droppställningen i högsta hugg... Att jag skulle få hjälpa till med något... Knappast!

Nåväl jag tänker att när detta ändå händer måste jag ju koncentrera mig på att lyssna, alltid kan man ju lära sig något... De far sedan iväg med mannen och jag vet inte hur det slutade för honom.... Undesköterskan kommer och säger till mig att "såhär kan det ju vara inom sjukvården"... och bla bla bla... Nähä!? Anyway jag kan svälja min blåbärssoppa, men vad hjälper det för proverna ser inte riktigt bra ut så jag måste stanna MINST en natt till... Blir nedskjutsad till kirurgavdelningen igen, den här gången till en tvåsal med en annan äldre dam... Ringer till anton och gråter och berättar vad jag just fått veta... Känns som att luften just gått ur mig... Jag tar iaf en dusch och får på mig mina egna kläder och känner mig genast lite piggare... Vid lunchtid (som för mig bestod av en äcklig flytande kost i form av någon redd soppa och näringsdryck)kommer anton. Han känner först inte igen mig där jag sitter i matsalen med droppställningen... Jag visar mitt rum.. Är en jobbig branchmänniska och bestämmer själv (efter att en sköterskestudent inte kunde ta beslutet) att jag nu kan ta bort nålen, för nu kan jag ju faktiskt dricka och behöver inte längre dropp... Sedan går jag och anton ut och sitter ute på en bänk i solen och njuter av det vackra vädret och läser i en söndagsbilaga....Vi sitter där i flera timmar, låter tiden bara gå, ändå fram till middagen.... Anton har räddat min dag, vet inte vad jag skulle gjort om han inte kommit och bara varit... Det var en av några speciella stunder som jag särskilt har uppskattat när han har funnits vid min sida och verkligen stöttat mig när jag som mest behövt det (ett annat sådant tillfälle var på farfars begravning när han höll upp mig fast jag egentligen inte ens orkade stå)....

När jag kommer tillbaka till rummet är jag ensam (och så förblir jag resten av kvällen och natten).... Ingen rumskompis, skönt! Vid middagen (potatisgratäng och fläskkarre´som faktiskt är riktigt gott) kikar Cessi, som har praktik den kvällen, förbi... Vilket också var väldigt uppskattat.... Kvällen spenderar jag med lite pluggande inför sluttentan och sedan ser på tv, bland annat sanningens ögonblick... Jag vill fortfarande hem, men nu känns det inte längre lika hemskt... Låtsas att jag är på hotell (vilket inte är svårt när de dukar fram en riktigt härlig fika buffe´till kvällsfika och frukost)... Dagen efter skall benjamin skjutsa hanna till kallax, så han kommer förbi på tillbaka vägen och tar med mig hem... Och lyckan är total!

Sällan har ett par dagar i ens liv satt sådana spår... Eller ja spår och spår... Det lät kanske lite väl dramatiskt... Men jag menar, jag brukar ju inte ha så bra minne annars... Men från de dagarna minns jag i stort sett varenda känsla och liten detalj... Jag tänker fortfarande på opertaionen varenda gång jag ser mig i spegeln och ser mitt fula ärr på halsen och jag har fram till nyligen kännt mig lite illa till mods om jag å jobbets vägnar går på postop. eller kirurgavdelningen och hämtar någon pat. eller liknande.... Jag tänker på detta som att det gjort mig en erfarenhet rikare...Det var nyttigt att prova vara på den andra sidan, att vara patient......

Och så blev en kort historia lång! :) Om man ska se det från den ljusa sidan, så är det ju tur att en sådan banal sak blev så stor, iaf om man skall tro denna långa och detaljrika text... :) Det betyder ju att man inte varit med om så mycket....:)

En annan dag som snart närmar sig och som också innebär ett ettårsjubileum är den 1:e maj, som inte bara innebär att norge firar nationaldag och har världens baluns, utan det var också den dagen ifjol som vi hade våran examensceremoni....

Nåväl, slutligen skall jag bara säga att det inte finns något i det svenska språket som stör mig mer än "sär skrivningar".... Och jag tycker att man stöter på det hela tiden, senast igår när jag fick ett sms som löd: "jag stannar och ser en halv lek fotboll".... Störigt!

Valborgsmässofirandet blir ju som sagt i sunderbyn och när jag slutar skall jag köra direkt till sikfors där vi ska campa med mor och far under helgen....

Ha det gott!



Dagens låt: Milow - Ayo Technology, grymt skön
">

Påsk i "vackra vidsel"

Har ju lovat blogghäxan Hanna förra veckan att skärpa mig och börja uppdatera lite oftare, men ni ser ju hur det har gått hittils (hur stavas det?)...

Har iaf haft en skön påskhelg i (som för Niklas Juuso på radion;) "vackra vidsel"... Har varit ute och solat i det underbara vädret, åkt skoter (på det sista skoterföret för i år), ätit, ätit och åter ätit (både underbart god mat- förstås när det är mor min vi pratar om, och en massa snask- är nästan skönt då när vardagen kommer och man lugnar ner sig och slutar hetsäta), fått fantastisk markservice och umgåtts... Blev som tomt och tråkigt att komma hem till lägenheten när vi till och med har sovit som packade sillar i syrrans rum...=) Jag tror emil var avundsjuk på gemenskapen i vårt sovrum....Haha...

Den här veckan är som också skön... Jobbar bara tisdag och torsdag... Inte dumt... Skulle egentligen och träna idag efter maten och göra av med lite påskkalorier... Men anton for iväg på fotbollsträning och jag skulle bara ta mig en 20-minuterslur innan jag skulle diska undan och bege mig till gymmet... La mig 18.30 och vaknar strax före nio, och så var det med den träningen! Hade ju stllt klockan och allt.... Imorgon blire stan med britta (praktiskt ibland med lärarvänner som har det bra och har lov...:) och "shoppa och gå på stan" som hon sa... Som om det vore två olika saker....:)Och på redag skall jag åtgärda fågelboet (burret) jag har på skallen, skönt jamen nanting!

Annars är det lite tomt och tråkigt utan världens bästa sandra...

Förlossning, BB och häktning

Tisdag och ledig dag idag... Myche skönt!

Helgen på jobbet har visserligen varit helt ok, man har ju inte behövt springa ihjäl sig och känna att man inte räcker till utan skulle behöva vara på ungefär fem ställen samtidigt, som man alltid brukar känna... Söndag kväll var lätt den bästa sedan jag började i september; då hann vi till och med sitta ner och ta en kvällsfika.... Igår kväll var en ganska händelsrik kväll... Dels hade vi (eller inte vi, men en pat. som är häktad för, om det nu är sant ett fruktansvärt brott) ständig bevakning av två kriminalvårdare, vi fick gå upp på BB och hämta en pat. och hennes ursöta lilla bebis... Och som om inte det vore nog, så när vi sitter och käkar hör vi världens skrik... Vi spirnger ut från personalrummet och ser precis utanför avdelningen, vid hissarna en kvinna som är i födartagen och hennes karl.... Vi kutar och hämtar britsen och skjutsar upp dem (eller ja tekniskt sett är det ju bara kvinnan vi skjutsar :)) på förlossningen... Verkade inte vara så hemskt långt innan den bäbben skulle komma! Och det roliga var att det var den andra kvinnan på en vecka som therese, som jag jobbade med fick skjutsa upp på förlossningen.... Det är inte varje arbetspass man får vara både på förlossningen och BB... Förlossningen har jag visserligen varit på en gång förut, när vi skjutsade in en gravid kvinna med ambulansen... Men nu vet jag hur det ser ut.... Efter vi vafit på BB kände jag att det är ju HÄR jag vill jobba....Är det barnmorskor som jobbar på BB månne?

Idag skall jag tvätta, träna och handla. Och sedan ikväll kommer världens bästa britta... Hon skall käka med oss, sedan skall vi på sandras ljusparty och sen ska hon sova över... Mys!

Puss och vinken

Grabbarna och jag

Anton ringde igår och frågade om lov att fara till Piteå och se på fotbol med jonas... Han hade sagt till Jonas att han var tvungen ringa och fråga "chefen" först... Är jag verkligen så hemsk, att han måste fråga om lov för att umgås med sina vänner!? Hur som haver så blev jag också lite pepp på tankenm att se piteåtjejernas premiär i allsvenskan, så jag hakade på med anton, jonas, anton och mats... Trevligt var det! Men kallt, som jag förutspådde... Sa till anton att man aldrig kan klä sig tillräckligt när man går på fotboll den här tiden på året och jag pälsade på mig tyckte jag, men ack så vi frös.... Men något som värmde mig en kväll som denna var att jag först träffade lena, världens bästa sjuksköterska och handledare (som förgyllde min slutpraktik och en praktik före det) Hon gav mig en kram och sa "Men hej, lilla hjärtat!"... Så söt! Och sen kom ju också världens bästa britta och gjorde oss sällskap....

Har fått en liten uppenbarelse i veckan om vad jag kanske ska bli när jag blir stor: barnmorska... Emma Nilsson, barnmorska... Kan det vara nåt!? Har slängt in en ansökan mest på skoj....

Till veckan ska sandra ha ljusparty, och då bestämde vi igår att britta ska stanna efter jobbet och käka med oss innan... Vilket innebar en dubbelbokning för emma.... Skulle klippa och slinga mig då... Vilket jag avbokat idag, men jag har inte hittat nåt bra alternativ till tid när det passar ännu..:) Kanske provar gå på den nya salongen.... Men det är allt lite känsligt vem man släpper i ens burr till hår....

Nej nu ska anton ha datorn till skolarbete, och jag ska väl också göra vettigare saker: städa!

Puss och vinken